Det var så det började

Området runt Blaikfjället har varit bebott av samer under en mycket lång tid. Samerna bedrev renskötsel och var inte fast bosatta utan flyttade från plats till plats som krävdes för renarnas skötsel. Platsen kallades ursprungligen för Baktoberg och kommer från lapskans baktie och betyder ”brant stupande bergssida” och åie i betydelsen av ”rund bergtopp”.

Lappmannen Nils Johansson hade varit bosatt inom detta område vid Djupdalen genom vilken Djupdalsbäcken rinner från Blaikfjället. Han hade byggt upp en bostad på norra sidan av bäcken och nedanför södra sluttningen av Djupdalsberget. Platsen hade nyttjats av Nils Johansson som boställe under ett antal år vid slutet av 1700-talet.

1804 ingav Nils Johansson ansökan om tillstånd att öppna ett nybygge beläget invid Djupdalen. Denna ursprungliga placering utgör grunden för byns namn.

1805 företogs besiktning och syn av föreslaget område för krono-nybygge. Besiktningen utfördes av Kronolänsman Nils Petter Degerman assisterad av två nämndemän, Erik Kristoffersson, Råsele och Per Salmonsson, Hacksjö. Insyningsmännen tillstyrkte till att anlägga det insynade nybygget.

1806 tillstyrkte häradstinget i Åsele den ingivna ansökningen.

1807 under augusti månad beviljades Nils Johansson tillstånd att upparbeta nybygget av KB och i samband med detta gavs nybygget namnet Djupdal. Skattefriheten beviljades till 15 år. Samma dag överfördes rättigheterna för nybygget till renlappen Vanik Larssons son Arvid Vaniksson och hans hustru Cecilia Nilsdotter som redan 25 juni 1806 köpt den insynade marken av Nils Johansson för 24 rdr 16 skillingar.Riksgäldsmynt.

Arvid Vaniksson insåg snart att åkermarken vid Djupdalen var i det närmaste oduglig för åkerbruk. Han ansökte därför att få flytta det insynade nybygget från Djupdalen till den nordöstra sidan av Baktoberg. Den ursprungligt tilltänkta marken för uppodling bestod av stenig och allmänt dålig mark, som dessutom var mycket frostbenägen och bedömdes därför som olämplig för odling.

Den gjorda ansökan bifölls och nybygget flyttades till en ny lokalisering. Här var jorden bördig och på hela bergsluttningen växte grov och tät granskog som var mycket lämplig att användes för att bygga hus samt övriga byggnader som krävdes.

Den nya platsen utgör grunden för nuvarande Djupdals by. De uppförda byggnaderna på den ursprungliga platsen invid Djupdalen revs och flyttades sedermera till den nya lokaliseringen och utgjorde början till Djupdals nuvarande by. Den äldsta byggnaden i Djupdal är en av de flyttade byggnaderna och kan ses från övre vändplanen om man tittar uppemot norr.

Husen placerades efter flytten först på nuvarande Djupdal 1:22,s mark för att i samband med förändringar och uppdelningar av mark flyttas ännu en gång. I samband med den senare flytten byggdes huset också till med ytterligare boningsrum och förrådsutrymmen. Byggnaden är konstruerad enligt den tidens typiska byggnadsstil och byggnadsteknik.

1811 sålde Arvid Vaniksson hälften av nybygget till Mats Matsson från Laxbäcken som innehade nybygget under en helt kort tid, varefter han sålde det till Per Persson från Svannäs och hans hustru Appolonia Olsdotter, allmänt kallad för ”Abbe i Baktoberg”. Abbes olika förehavanden finns beskrivna i olika dokument och ger en uppfattning om levnadsförhållanden vid denna tid.  

Första vägen till Djupdal anlades 1925. Innan dess fick byborna vandra den 18 km genom skogen till Kristineberg för att därifrån sedan ro över Volgsjön när de skulle till kyrkplatsen i Vilhelmina.

Djupdal upplevde sin glansperiod under mitten av 1900 talet. Då fanns 18 småbruk och hemman med djurhållning och drygt 130 innevånare. I byn fanns två affärsfilialer, post, telegraf- och telefonstation, skola, kafé, föreningshus, badstuga, missionshus, ett mindre väveri, kvarn, såg, tröskverk och spånhyvel. Den kalkrika norra delen av Baktoberget gav dessutom underlag för en mindre industri. Kalkstenen bröts ur berget och brändes i lokalt uppförda ugnar. Den brända kalken såldes till bönderna i grannbyarna och gav Djupdalsborna eftertraktade sidoinkomster. Bussförbindelse 5 dagar i veckan fans etablerad till Vilhelmina och omfattade mjölk, gods och persontransporter. Bussen plogade också vägen i samband med transporterna vilket ibland kunde vara ganska besvärligt och tidsödande.

En permanent skola byggdes 1934 och placerades i Backe invid Krokbäcken. Detta gjordes för att barnen från byarna Djupdal och Surberget skulle ha lika långt till skolan. Vid samma tidpunkt uppfördes även byns badhus och bastu som användes både av skolbarnen samt de vuxna innevånarna i båda byarna. Skolverksamheten upphörde VT 1961.

Under 1960-talet ändrades förutsättningarna för byns fortlevnad. Den ökade mekaniseringen inom bl.a. skogsbruket innebar att det blev ont om arbete och många flyttade in till tätorterna och tog arbete där. Detta drabbade också Djupdal. I början av 1970-talet fanns bara 3 fast boende kvar i byn. Men under de senaste åren har utvecklingen vänt och i dag utgörs befolkningen av ett 17-tal åretruntboende och ungefär 37 st. fritidsboende.

Byns skola utgör även idag samlingspunkten för byns innevånare och här ordnas det med olika arrangemang till de boendes trevnad och för byns fortsatta utveckling.