Anekdoter och berättelser från byn

Vill du dela några anekdoter  eller berättelser från livet i Djupdal? Dela dem gärna med oss på hemsidan. Kontakta Svenja i så fall! Såsom exempelvis dessa berättelser från Jan E Andersson:

Så nog finns det vittra i backen!

Det bostadshus som en gång var ursprunget till Djupdals by finns fortfarande kvar; visserligen förändrat, men ändå. Det ligger på nuvarande fastigheten Djupdal 1:47, strax norr om övre vändplan.

I början av 1800-talet bodde Pehr Pehrsson och hans hustru Apollonia Olofsdotter i huset. Apollonia var i socknen känd som ”Abbe i Baktoberget” och ansågs ha övernaturliga gåvor. För att skydda sig mot oknytt och andra hemsökelser sägs hon ha gett nattvardsvinet till korna och en påskdagsmorgon ha skrapat kyrkklockorna i Vilhelmina. Och när hon efter sin död sågs mjölka korna i ladugården lär hon ha konstaterat ”att nog är smöret fett, men helvetet är hett.”

Att Apollonias ande fortfarande svävar över huset blev tydligt när det renoverades under sommaren 2014. En av dem som arbetade med bygget, Marcus Westerlund, berättar:

En kall vind svepte genom rummet, samtidigt som jag hade en känsla av att inte vara ensam därinne. Först när jag hade skrivit mitt namn och datum på en bräda i väggen kändes det bättre. Sedan var det lugnt ända tills jag skulle ta loss fönsterkarmen från väggen. Plötsligt for en bit av en lieskära genom luften och träffade mig i nacken. Den hade suttit mellan väggen och karmen. Jag trodde först att det var en slump, men när jag fick höra att det var vanligt att man förr i tiden satte in järnbitar i väggarna för att stänga det övernaturliga ute, så förstod jag hur det hängde ihop. Men det var inte nog med det. När jag slipade golvet i garaget drogs kontakten ur väggen tre gånger utan anledning. Så nog finns det vittra i backen!

'Något om Djupdals och Surbergets historia' sammanställd av Jan E Andersson

Sakta men säkert!

Om man ska tro Fritiof Nilsson Piraten i novellen ”Medicin”, så hade gamla tiders busschaufförer unika egenskaper:

Som andra bussförare hade Salomon många kommissioner på varje tur han körde. Det var bud till apotek och systembolag, till dussintals affärer, till skylda och oskylda, nämnda och öknämnda. Salomon var den perfekte kommissionären: ingenting skrev han opp, allt kom han ihåg […] Ett minne som Salomons är fenomenalt men inte enastående: han har massor av lika duktiga kolleger landet runt. Jag beundrar dem.

(Att Salomon vid ett tillfälle råkade förväxla en leverans av magmedicin och en salva mot benröta är en annan historia. Den som vill veta hur det slutade får själv läsa fortsättningen av novellen.)

Djupdals motsvarighet till Salomon hette Hjalmar Skoog. Han föddes i Malgovik 1898 och började redan under de fösta åren på 1920-talet bedriva busstrafik i Vilhelmina och när vägen till Djupdal var klar 1925 fick han rättigheterna till trafiken mellan Djupdal och Vilhelmina.

Tidtabellen utgjordes av en förmiddagstur och en eftermiddagstur. Mer exakt än så var den inte. Antalet ärenden, vägförhållanden, stugbesök och andra förutsedda och oförutsedda händelser fick mer i detalj styra avgångs- och ankomsttiderna. De resande fick också vara beredda att gripa in under färden. Motorhaverier, dikeskörningar, snöhinder och andra incidenter förekom. Var och en reste på egen risk och fick knappast ha bråttom.

Otaliga är historierna om bussresorna med Hjalmar Skoog. Såvitt känt förväxlade han dock aldrig magmedicin och salva mot benröta; kanske annat, men aldrig det. Och om han någon gång hade glömt något, så ”fanns det inte”. Vad som är saga och sanning är inte lätt att veta, men eftersom ”saga väves på sanningens varp” (Piraten), så finns det kanske i varje fall ett uns av sanning i de flesta. Avgör själv! Här kommer en av dem:

Bussen kom som vanligt från Klingerbacken. Men när den passerade Backe skola såg barnen att det gick ovanligt sakta den här dagen; bussen kröp fram. Ingen reagerade särskilt på det då; motorfel eller något annat tekniskt mankemang var inget ovanligt. Det skulle det dock visa sig att orsaken var en annan den här gången: Bussen kördes av en av traktens tonåringar medan den ordinarie chauffören vilade ut i baksätet efter dagens vedermödor.

'Något om Djupdals och Surbergets historia' sammanställd av Jan E Andersson